Tukholma
Klikkaa kuvaa ja pääset lukemaan e-kirjaa.
Stockholm och Klara Nora Kyrkogata länge sen. Jag minns hur i den gamla sagan lämnade Aeneas sin förälskade Dido i Karthago, då han själv reste till Italien, var han senare mötte sin älskades spöke i dödens rike efter att ha fått bekräftelse om drottningens självmord. Aeneas hade velat åstadkomma nån sorts försoning, min fick sig serverad en stum tystnad. Aeneas representerar i denna saga queerkulturens innersta väsen, medan T. S. Elliot representerar en gammaldags romantisk rationalitet, där man gick in var katten hade päls. Jag ser som en nytolkning av denna scen att Aeneas förlåter sig själv. Och inte representerar Didos kylighet för mig i denna historia nån hämnd eller reflektion av det egna brustna hjärtat och sårade samvetet, utan precis som i det levande queerlivet; förlåtelse och glömska, så livet kunde fortsätta så som det var meningen.Jag tror att Stockholm skulle ha gjort mig och också Michel De Montaigne lyckliga, eftersom han som den första i sina essäer klagade på samhällets skendygdighet när han öppet för nästan femhundra år sen funderade på vilken ondska en sexuell akt, som var naturlig, nödvändig och berättigad, hade gjort mänskligheten, så man inte vågade tala om den utan skam, alltid uteslutande frågan från allvarlig och sedlig diskussion. Vad betyder Stockholm för mig? Det är Thomas Tranströmer. Tomas Tranströmer drabbades år 1990 av en hjärnblödning, samma år som jag studerade i Manchester, och gjorde radioprogram för Finlands Rundradio om det dimmiga öriket; om Poll Tax-strejkerna, om Nordirlands bilbomber, om stora uppsvällda sopberg samt om det kända fängelseupproret i Manchester (under tre månaders tid fick jag med privilegiet av ett internationellt presskort följa med ett underligt skådespel, där ett tiotal stora amerikanska televisionsföretag i ett skimmer av hemlighetsfull inspiration direktsände om vad som egentligen pågick inuti). Detta är förbindelsen mellan Tranströmer och hans erfarenheter av ungdomsfängelset. Annars hade jag vid den tiden på gång en stark period av de engelska poeterna William Blake och Dylan Thomas. Efter att jag klarat av dem med hedern i behåll dök jag ner i Nobelpristagaren Seamus Heaneys mystiska, irländska träskdikter, utan att någonsin glömma Joseph Brodsky, med vilken Tranströmer brevväxlade, Joseph Brodsky som ständigt spökade bakom mitt öra och viskade för mig vad egentlig exil var, vad en exil från sig själv till sitt eget sinnes fängelse i verkligheten betydde; att vara sin egen fånge i en självvävd värld av inbillade meningar, i en mardröm vid namn ingen väg ut, där den enda möjligheten att bryta den tvingande labyrintens förbannelse var en tranströmersk förmåga att skarpt kunna se genom ordens flimrande i luften och vinden och fritt andas ut stavelser som alla skar genom himlen. Exempelvis i hans dikt om Edvard Grieg tillrar ett märkvärdigt ljus rakt från trollen när kompositören frambesvärjde smärtan sprungen ur den hemlighetsfulla dansen, där är det lätt att sälla sig till Tranströmers ord, att ord är både ljuvliga och fruktansvärt döda. Orden utmattade honom ofta, så att han kände en förtvivlan inför ordens tristess. Men han var ihärdig och ödmjuk när han åter insåg att det skulle komma nya tider, då orden på nytt skulle sprudla av liv, likt han i sin Grieg smider sålunda: ”Och hammarslagen i berget kom kom kom in en vårnatt i vårt rum förklädda till hjärtas slag.”Efter att han begripit allt detta insåg han också att det inte lönar sig att medvetet bestämma sig för vad man ska skriva, utan låta teman i lugn och ro erövra en totalt. Därför var dikten en upptäcktsfärd in i honom själv, och därifrån bort, en urkraft, som förde honom i en skrämmande och okänd riktning – spelade ingen roll vart, för när han diktade visste han att riktningen var den rätta, även då den var fel. Just här gömmer sig ordets, diktens och Tranströmers hemliga ödespunkt. En sådan här känslighet hade bara en mening: att leva som det var avsett – för fullt och utan att frukta vad som kom framför en. Sålunda bevisade psykologen Tranströmer empiriskt för sig själv i sina dikter att yttre erfarenheter också hade sina inre motsvarigheter; den yttre erfarenheten steg in i hans ord då den inre och den yttre smälte samman i en betydelse och verklighet blivande till som dikt, vilket också kunde kallas frihet och otvungenhet i detta liv vi erfar i en värld präglad av överväldigande dystra motstridigheter. Detta hans sätt att drömma om och observera verkligheten, kallade han sin diktning, som föddes just på det stället där de korsade varandra – i drömmen, i medvetandet och slutligen i språket, som talade tyst, mumlande för sig själv i drömmen på det sättet vi finner i slutet av Grieg-dikten, om tidens hemlighetsfulla gråtande inför varats oändliga smärta, som gamla gråterskor framför en död människas kropp.”Året innan jag dör ska jag sända ut fyra psalmer för att spåra upp Gud. Men det börjar här. En sång om det som är nära. Det som är nära. Slagfält inom oss där vi Dödas Ben slåss för att bli levande.”Just därför är Tomas Tranströmer en av vår tids främsta poeter, trots hans nobla litterära privilegium, trots hans förfinade inandning av vår allas gemensamma luft, då han likt andra stora poeter lyckades undvika att förstelnat klamra sin existens fast vid blott ett ändamål, blott en mening, utan förstod också att intellektet inuti honom, trots den skenbara ordningssträvan, var ett språngbräde för hans djupaste bottenströmmars uppkommande till medvetenhet, för att kunna presentera dem som samtidigt livskramande men också rabiata och mjuka som i den effektfulla dikten Galleriet.”Jag låg över på ett motell vid E3. I mitt rum där fanns en lukt som jag känt förut bland de asiatiska samlingarna på ett museum: masker tibetanska japanska mot en ljus vägg. Men det är inte masker nu utan ansikten som tränger fram genom glömskans vita vägg för att andas, för att fråga om något. Jag ligger vaken och ser dem kämpa och försvinna och återkomma. Några lånar drag av varandra, byter ansikten långt inne i mig där glömska och minne bedriver sin kohandel. De tränger fram genom glömskans övermålning den vita väggen de försvinner och återkommer. Här finns en sorg som inte kallar sig så. Välkommen till de autiska gallerierna. Velkommen till de autiska galerna! De autiska gallren…”